Om aktivism och kärlek

En tanke slog mig precis. Jag har nog tänkt liknande innan, men det blev väldigt tydligt för mig just nu. Jag tror att en stor anledning till varför många aktivister inte når fram så bra som de skulle kunna göra med sina budskap är att man blir för extrem, man vill slåss för sin sak och ibland på ett lite för hårt sätt. Då riskerar man att stöta bort många mottagare. Anledningen till att många svenskar inte vill kalla sig feminister är i grund och botten inte för att de är emot jämställdhet, utan för att begreppet till viss del har använts av personer som genom sin kommunikation har stött bort många människor i stället för att närma sig dem. Kan det vara så? Till viss del alltså? Om det är så så vill jag inte att samma sak ska ske med klimaträttvisa. Därför försöker jag alltid vara diplomatisk i min kommunikation. För visst är det skillnad om jag skriver:

Det här är det vi måste göra - här är mitt bidrag - ska vi gör det tillsammans?

eller

Du har släppt ut 10 gånger mer än vad jorden klarar av under din livstid. Hur kan du med?! Du måste minska dina utsläpp i morgon annars har du inget samvete - miljöbov!

Så haffa mig gärna om någon sådant skulle slinka ur mina fingrar. Då är jag ute och cyklar. Vilket jag i och för sig gillar att vara, men bara bokstavligt talat. Annars så vill jag skriva informerande, inspirerande, engagerande och med bara en liten gnutta skam. För annars vänder man nog gärna ryggen till. Det är så vi funkar som människor tror jag.

Så en tanke till alla som vill stå upp för något. Gör det inlindat i en stor, varm kärlekskram. Titta på Gandhi, MLK, moder Teresa och Mandela. Det var bara kärlek.

/Petter <3



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kognitiv dissonans - varför vi väljer att skita i klimatet

Under ett ton koldioxid på ett - så har det gått!

Summerar mars månad - lägsta utsläppen någonsin.